Livet kan ibland vara knepigt. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Man har en bild av vem man är och vart man är på väg, men vägen är ofta krokigare än vad man kanske tänkt sig.

 

Jag behöver bearbeta det som händer nu och som egentligen sattes i rörelse för många år sedan. Jag fyller 33 år om några månader så det är galet när jag tänker hur länge jag har dragits med detta.

 

Det har gått så lång tid att jag knappt kommer ihåg när det började. Någon gång under högstadiet började jag få ont i ryggen. Jag gick hos sjukgymnast och fick inlägg i mina skor och smärtan blev inte så långvarig. Tiden gick jag gick ur gymnasiet, läste på högskolan, utbildade mig till frisör och stylist och sen till slut 2012 började jag läsa till lärare på Högskolan Väst. Jag har svårt att minnas hur smärtan har varit under alla år. Tydligaste minnet jag har är från 2007-2008 tror jag när jag har så svårt med statiskt arbete att jag inte ens klarar av att hålla i tyglarna när jag rider Vadjessa. 

 

Under tiden jag läste till lärare så sommarjobbade jag på posten. Jag tillbringade sommarna med att köra ut paket. Det var svårt att hitta i början men efter några veckor så flöt jobbet på bra och jag trivdes jättebra. Det var något helt annat mot att sitta i skolbänken. Tredje sommaren började jag få svårt att greppa paketen med händerna. Tror att det var 2015. Det var första gången jag upplevde smärta i händerna och jag tror, det är svårt att minnas, att jag sen dess inte varit helt smärtfri. Jag kommer också ihåg obehagskänslan jag brukade få i kroppen under föreläsningar. Jag brukade kalla det för restless body syndrome. Jag fick ett tryck över hela kroppen som när man tar blodtryck och en fruktansvärd obehagskänsla, som om det kröp i kroppen på mig. Ingenting hjälpte mot det utan det var bara att vänta ut.

 

Nu är det 2021, det betyder att i nästan 6 år har jag levt med smärta, ibland mild och periodvis svår. Vintern som har varit är den värsta hittills. Smärtan i händerna och tröttheten framförallt tröttheten. Jag minns inte när jag kände mig utvilad eller pigg senast. Inte ens en julledighet på nästan tre veckor hjälpte för min återhämtning. Jag klarar inte av att skriva förhand, varje bokstav är en pina. Skriva på tavlan är ytterst lite mindre smärtsamt. Jag orkar inte träna, jag orkar knappt arbeta och det är precis så jag efter en arbetsdag orkar ta mig till stallet. Ibland måste jag vila innan jag åker. När jag väl kommer till stallet går det på vana. Mocka, bära vatten och packa påsar. Smärtan finns i bakgrunden hela tiden men i stallet är den lättare att skjuta åt sidan. Ibland är tröttheten för överväldigande och då orkar jag inte rida. Men när jag rider är mitt fokus på hästen. 

 

Många ser bara allt arbete som hästarna innebär. Men det är min fristad. När man arbetar med hästar måste man vara i nuet och fokusera på det som händer där och då. Ett liv utan hästarna är inget liv. Visst, min kropp motarbetar mig men det hindrar mig inte från att hålla på med det jag älskar.

 

Under de senaste åren har de inte kunnat lokalisera vad som är fel. Jag fick förra året till slut komma till reumatologen, men de hittade inget och jag blev utskriven. När händerna blev sämre nu i vinter fick jag en ny tid hos reumatolgen. Återvändsgränd igen. 

Tydligen behöver jag träna ryggen. Kände mig nedslagen efter besöket och kände att det är väl så här det kommer vara nu då. Trött är inte längre en känsla utan en livsstil och smärta är bara något jag får leva med.

 

Männsikor i min närhet är bekymrade. Jag beslutade mig för att göra ett försök till. Jag måste söka för tröttheten, den otroliga utmattning jag känner. Utmattningssyndrom, jag gjorde ett självskattningstest. Mycket riktigt, jag låg i riskzonen. Jag googlade också fibromyalgi. Det är något jag har diskuterat med människor i min närhet tidigare men aldrig blivit utred för. Vad har jag att förlora? Jag sökte vård hos vårdcentralen via deras app. Det bästa med det är att man kan beskriva utförligt hur man mår och känner sig utan att bli avbruten. Jag försökte vara så ärlig som möjligt, att inte bli tagen på allvar är något jag är orolig över. Att inte kunna arbeta 35 år till är en annan sak. 

 

Jag fick iallafall ett samtal med min läkare och vi pratade om hur jag mår. Jag var tydlig med att jag är INTE utarbetad utan att jag är utmattad på grund av smärtan jag lever med. Jag fick en tid veckan efter att träffa min läkare. 

 

Den dagen var idag. Vi pratade och gick igenom de tenderpoints som man kontrollerar vid diagnos av fibromyalgi. Det finns 18 punkter och man ska ha smärta på minst 16 av dem. Jag hade 18/18... Kanske är vi något på spåren?! Det finns ingen behandling, inget botemedel, men en förklaring på mina bekymmer är bättre än ingenting alls. Min läkare ska konsultera sina kollegor, han vill ha en andra åsikt och att någon mer går över punkterna för att vara säker. Vi ska ha avstämning om två veckor och under tiden ska jag prova en ny smärtmedicinering. De senaste två medicinerna har inte gjort någon skillnad. Jag hoppas verkligen att det här är vändpunkten nu. Att medicinen lindrar besvären även om det bara är lite och att vi kanske är på väg att få någon klarhet i varför jag har ont hela tiden.

 

Sen handlar det bara om att hitta en balans i livet, hushålla med energin som finns och inte bränna veken i bägge ändar.

 

Jag kan inte längre tänka att "Det som inte dödar det härdar". Jag måste kunna leva mitt liv och inte fokusera på att överleva dagen.